Jag är jag, men vem är jag nu ?

Många säger att en diagnos inte spelar någon roll.
Man är fortfarande den person som man var innan bunten med papper o diagnoser hamnade i ens hand.

Jag håller inte med.
Eller på sätt och vis. Klart man är densamma, men å andra sidan kanske man får mer acceptans från sej själv då man inser sina svårigheter.
Man får verktyg till att kunna hantera endel svårigheter.


Men medicinen.
Har haft den ett tag nu, o även bytt medicin och är nu tillbaka på concertan.
Är nog snart i mål med att hittat rätt dos. Skönt!

Jag är inte längre lika vimsig och snurrig, grodorna flyger inte ur min mun på samma sätt längre.
Jag känner mej mer vuxen, mogen. Jag tänker någon sekund extra innan jag svarar på en fråga.
vilket gjort att jag just nu kommit in i en svacka då jag känner mej sjukt TRÅKIG.
Vart har mina skrattanfall tagit vägen ? Min sjuka humor ? Mina busigheter och alla mina planer ja hade i huvudet?
Kanske bra kan nog endel tycka, att äntligen börjat växa upp ;)
MEN NU DÅ?
Jag är inte van vid det här, känns så ovant, jag saknar det gamla jag.
Den Louise som jag varit i 24 år.

Vet inte riktigt vem jag är med mitt nya jag?
Kanske är något jag kommer vänja mej vid så småningom.
Kanske bara är något som känns jobbigt så här först i början?

Känner mej sjukt tråkig, allt känns så tråkigt, vardagen.
Behöver mina impulstankar och handlingar för o liva upp lite.

Bra dum i huvudet, utan medicinen så saknar man den för man vill få ett lugn.
Nu när det infunnit sej så tröttnar man på det monotoma måendet.

Snurrigt värre.

Räknar ner dagarna.

Måndag är det dags för läkarbesök.
Som man väntat på denna dag. Börja med medicinen igen.
Förväntansfull och vill bara att helgen ska springa iväg, samtidigt som jag är rädd.
Fick ju endel jobbiga biverkningar senast.. Men ska nog gå bättre denna gång.
Skönt att slippa börja från noll och trappa upp. Utan kunna gå in på nästan samma dos igen.
Tyvärr fick jag ju jobbiga biverkningar på högsta dosen och just de biverkningar brukar tydligen oftast alltid sitta kvar om man en gång fått dom.
Så får se om jag ska på lägre dos, och sedan komplettera med något annat, ritalin eller strattera kanske? Får väl se vad han säger på måndag!

MEN hur som så ska det bli otroligt skönt.

Är sjukt trött på alla känslor, men inte minst alla tankar.
Fyllde upp badkaret herromdagen, 3/4 och under den korta stunden hade jag hunnit känna...
Lycka, sorg, tacksamhet, likgiltighet, hat, ilska, kärlek, lugn, stress + mer som jag inte kan sätta ordet på nu.. Jag hinner inte med själv..

Hinner knappt känna en känsla innan någon ny dyker upp.
Hinner knappt påbörja en tanke innan en ny kommer..

Det känns

i mammahjärtat.

Igår var vi förbi hos mamma på fika & lite prat.
Hon har en fjäril i en av sina blommor, som Liam brukar vara pigg på o rycka loss.
MEN igår... Han fick syn på fjärilen, rörde vid den försiktigt och sa att han inte skulle ta bort den för att man blir arg då..
Han satt begraven i pyssel hos mamma innan fikan. Mamma ställde fram fikan och lilleman tittade bara utan att kasta sej ur stolen och vara framme o peta.

Då tar det hårt i mammahjärtat, man vet att han är så medveten, alla gånger man blivit arg på honom för att han i sina impulsiva ryck har ryckt bort denna fjäril.
Igår kunde han hejda sej. Samtidigt som det känns lite skönt att han är medveten om vad han får göra & inte, han vet ju så väl, men har tidigare inte kunde hejda sina impulser.
Så på så sätt känns det skönt nu o veta att han med hjälp av medicinen kan hejda de, och vet vad man itne får göra. Han har alltså inte vid alla tillfällen tidigare bara varit en trotsig/retlig/busig unge som gör allt man inte får ;)



Sån skillnad på honom. Det är fortfarande han, men nu känns det inte som man har en 1 åring att springa efter som ska va på o pilla på allt.
Det impulsiva har lagt sej något otroligt, vilket gör att jag inte behövt vara efter honom vartenda steg han tar. Inte heller har det hänt lika många "olyckor"
Koncentrationen har ökat något grymt mycket.
Och man kan tro ungen fått mani på o pyssla.. Pyssla, pyssla, experiment, han kan hålla på flera timmar i sträck!!

Skulle kunna skriva hur mycket som helst.
Men avslutar för stunden.

Imorgon ökar vi dosen, och hoppas den ger god effekt, sista dosökningen så får se om vi kan stanna på den eller får gå ner igen.
Ska bli intressant o träffa läkaren i veckan!

Jag vill förbli liten, och slippa alla skyldigheter.

"Barn med ADHD kan sägas ha en specifik konstitution snarare än en psykisk sjukdom^{[källa behövs]}. De kan bli psykiskt sjuka som andra, men just ADHD:n behandlas inte som en sjukdom utan med en anpassning av barnens livsmiljö för att de ska utvecklas gynnsamt till friska vuxna. Anpassning måste ske i barnens närmiljö inom hem och skola. De bör så tidigt som möjligt få det specifika pedagogiska stöd de behöver och med hjälp av andra strategier för inlärning i hem och skola, för att kunna kompensera för svårigheterna det innebär att till exempel inte kunna koncentrera sig på skolämnena och ändå lära sig. En barn- och ungdom under sådana former har för dessa barn den gynnsamma effekten att de får färre negativa erfarenheter och därigenom kan klara både skolan och sitt sociala liv bättre"


Kanon att denna hjälp kan finnas, det stödet att ge till dessa barn.
Men sen då?

I vuxen ålder när man ska klara sej på egen hand.
När man inte har någon som backar upp än på samma sätt, när man inte får samma stöd utifrån.

Igår fick jag ringa runt som en tok för att ordna med min medicin som är slut, samtal hit & dit, mejl och väntan på att bli uppringd..
Nämnde att min medicin var helt slut och att jag snart inte ätit den på över en vecka.
Fick då höra att det är något man faktiskt ska ordna med innan medicinen är slut så att man inte står där utan...
(Jag kom med bortförklaringar, vi har flyttat, osv osv osv)

Var väl ett bättre svar än vad jag fick av en tant för flera år sedan då hon skällde på mej i telefon och menade på att hon minsann kunde höra på mej att jag inte ätit min medicin på flera dagar med tanke på mitt uppträdande i telefon..
Då var jag glad att vi satt på varsin sida om luren...
Sablans tanter till o tro att de vet saker de inte vet!



Eller som telefonsamtalet igår till F-kassan, jag hade fått beslut om att ja inte kommer få några pengar..
(Detta var något som skulle skickats in till dom för längesedan, som inte blivit av.. Jaa just det är ju en av mina svårigheter)
Sa som det var att jag inte hade en aning om vad för beslut det var frågan om, att jag vanligtvis har en "tant" som hjälper mej med sånt här men som är på semester.
Fick till svar att de skickat brev till mej ett ex antal gånger och nu valt att göra ett beslut på egen hand då jag inte inkommit med handlingar som ska in.
I alla fall så löste det sej tillslut.




Hur gör man med sånt här ?
En jävla massa skyldigheter har man..
Vid sånna här lägen hatar jag verkligen min diagnos, då jag insett att det tydligen inte är lika svårt för andra människor, utan i de fall kallas det ren lathet.
Jag har miljontals gånger sett mej som lat, som att jag skiter i det och behöver växa upp, vilket jag även fått höra från min far ett flertal gånger.
Men psykologen på utredningen fick mej o inse att det är inte lathet, jag vill, jag försöker, jag ger upp, på grund av att det saknas endel bitar i sammanhanget för mej.


Just detta, alla papper, samtal.
Alla skyldigheter vi svenssons har, det är ett jävla problem.
Och gör att det bokstavligen kryper i kroppen på mej..


Kan ju knappast ringa o säga, -hej jag har adhd och detta är en av mina värsta svårigheter, så därför har jag inte gjort det & det som ska göras men ge mej gärna pengar endå.


En av anledningarna till att jag inte vill växa upp och bli stor ;)

Lillemans myror...

Ja, myror i både rumpan och händerna!
Den värsta trotsen verkar ha lagt sej, *peppar, peppar*..
Nu är det bara bokstäverna kvar i full aktivitet.. Även min mor som vart emot medicin nämnde idag att hon tyckte det skulle vara bra för lilleman, så han kan få landa lite..

För visst är det så att han faktiskt går miste om endel saker, och "tråkiga" saker händer honom på grund av hans svårigheter.. Jag lider med honom något enormt, men samtidigt är jag glad att han inte vet hur det kan kännas i kroppen, hur det ska kännas i kroppen.
Han vet ju bara det som är han, hans känslor, som han känner, hur han är.
Han vet ju inte hur han kan ha det.

Jag saknar medicinen något sjukt mycket, för jag vet hur det kan hjälpa.
Att hela tiden känna sej stressad, hela tiden vara flera timmar, dagar framåt i tankarna, inte kunna känna "här & nu" En känsla som inte går o beskriva..


Jag vill att lilleman ska få känna den känslan, kunna vara här och nu så mycket mer än vad hans lilla kropp klarar av i dagsläget, kunna svara på en sak och minnas det, kunna lyssna utan o tänka på tio andra saker samtidigt.
Hinna inse att han får ont när han slår sej, vilket han inte gör idag då han inte hinner känna efter ordentligt. Vill att han ska kunna få känna lugn & ro inombords.

Jag hoppas han svarar bra på medicinen..
Nej jag vet han är inte ens 6 år, och det är inget enkelt beslut att fatta om medicin till sitt eget barn.
Men ja försöker lita på läkarna, och tänker ge detta ett försök.

Som jag sa till mamma idag, att jag ser det som misshandel att inte ge sitt barn denna medicin då jag vet vad den kan göra.
Hade jag aldrig själv fått chansen o prova så tror jag inte heller lilleman hade fått göra det vid denna ålder.

Ska försöka få tag i de där inne, och se när vi kan påbörja insättning, men blir väl svårt på grund av dessa jäkla "semestertider"..


Min lilla älskling, så underbar, vill bara han ska få känna ro i kroppen..

Storhandling, damp + intervju!

Helt slut i huvudet.
Morgonen började bra, fick bli en snabbtur in för o "storhandla" lite i förmiddags, bästa mamma följde med!
Lilleman hade ingen bra dag, inte en massa trots, men en hel del dampigt, pilla på allt, vara överallt, prata & prata, ingen ro till att lyssna eller koncentration.
Som tur var så var jag bra, en riktig kanondag för mej att "storhandla" på.. Inte heller lyckades lilleman trigga igång mej så dant.

Hem plocka upp allt, ordna lunch.

Sen kom tjejen o det var dags för intervjuen, kanske inte nämnt tidigare, men skulle komma en tjej och ställa frågor ang hur min ADHD hindrat/hjälpt mej i skolan under mina skolår.
Kan bara säga att jag är helt slut i huvudet nu, var inte så mycket frågor jag trodde, men frågorna gav många tankar & funderingar.
Och som alltid kommer många svar efteråt, man kommer på saker man inte kom på då, så ska se om hon kan mejla frågorna igen så hon får lite vettigare svar.
Känns lite mer intressant o svara med då hon till stor del gör detta för sin sons skull som hon vill ha under utredning!

Får se hur denna dag fortlöper och avslutas, just nu känns det inte lika dampigt som det gjort de senaste, men dessvärre känner jag mej helt slut i skallen & kroppen.
Att en sån liten intervju på ca en timme kan ta kål på mej.

Aktivitetsnivån va ? ;)

Vet ni vad ? Jag saknar medicin, och längtar tills den dagen jag ska börja på insättning igen.
Bara se vilken sort vi ska prova på, och vilket resultat det ger..
Samma som med andra medicinen hoppas jag !! Dock utan de biverkningar. Jaja får se.

Ne nu vankas besök här hemma igen!
Byebye

Ordning & reda.

Det går i ett, nu tog jag en paus.

Mamma kom hit imorse för o hjälpa mej o få lite ordning, hon hjälpte mej med en massa köksskåp o tog med sen en massa skräp.. Hon är underbar min mamma.
Sen detta med att organisera och strukturera upp osv är ju inte riktigt min starka sida.
Jag flyttar hellre runt på saker, trycker det längst in i skåpen, eller kastar ner allt möjligt i lådor för o bli av med det.
Jag vill, och vet oftast hur jag vill det ska vara, men att GÖRA det. Kan va väldigt svårt.
Tack underbaraste mamma!

Känns som om tiden springer iväg, besök & besök, massa samtal som måste ringas som inte blivit av än.
Saker som måste ordnas och ställas på sin plats här hemma, miljoner saker och fixa med.
Saker som måste köpas, mat som måste lagas. Det tar aldrig slut.

Samtidigt som jag fullkomligt älskar detta så hatar jag det..
När det går i ett hela tiden älskar jag och min kropp, helst från morgon till kväll, samtidigt så fortsätter sprättet inombords då jag väl sitter still en stund. Vilket oftast slutar i att jag kraschar lite smått.
Att anpassa aktivitetsnivån var det va, att kunna känna efter.
Nån som vet om sådant går att beställa nånstans??

Denna balansgång, jag vill och vill få till det, inombords och utåt sett, men det är svårt, förbannat svårt.. För det sitter hårt där inombords.

Nu strejkar väl magen lite med kan jag tänka mej, den är i vägen, och jag har börjat bli så trött, känner mej otymplig och många saker tar så mycket längre tid.. Hur klantig kunde jag va som trodde att denna grav skulle vara precis som den första?

Nu har vi iaf fått ordning i de mesta skåpen i köket, jag har lyckats ta tag i lillemans sänggavel och fått upp den.. Tog sin lilla tid.. Men vet ni vad ?
Jag följde beskrivningen från punkt 1-slutet, förutom en sak som jag verkligen inte förstod.
Jag läste punkten först och gjorde sedan.
Och jag stod ut och gjorde klart skåpet utan o fuska och göra miljoner fel ;)
Tålamodet till o sitta o läsa och följa beskrivningar osv brukar ju inte heller alltid vara min starka sida tyvärr.

Slutresultatet ang utredningen.

Uppdateringen, var ju hos läkaren där lilleman fick göra sin sista bedömning.
Och vi fick resultatet då vi var där.
Även om det inte uppyllde förväntningarna.

Kändes väldigt väldigt luddigt, vart erbjudna medicin..
Inget mer ?! Förräns jag fick fråga om det.
Ingen info mer än att det mer eller mindre var "bekräftat" det vi trott.
Ingen diagnos får sättas då han inte är 6 år, men eftersom svårigheterna var så pass tydliga så vart han erbjuden medicin, och skulle få diagnos om vi kom tillbaka om ett år.

Medicin ?!!?
Hur ska vi kunna förbättra situationen hemma ?
Är ju trots allt 4 st stycken här hemma och snart 5..
I över 2,5 år har jag fått komma på egna lösningar, läst runt, pratat, och klurat ut endel lösningar.
När jag vart sambo så blev vi fler och har därefter fått kämpa och klurat ut våra lösningar för familjens bästa.

Var nästintill tjutfärdig där uppe, inte heller kunde jag säga vad som helst, eftersom att sonen satt med..
Fått en tid inbokad till en person där uppe, så får ta upp detta med henne, för läkarbesöket kändes inget vidare.
Typ: "ja det är bekräftat, här har vi lite centralstimulerande att ge"
Glöm det dåre tänker man då.
Och varför de tryckte så mycket på just den har jag inte en aning om.
Pratat lite fram och tillbaka med sonens far, och kan inte förstå varför de inte erbjöd stratteran som första alternativ ? Aja, får se vad de säger om det förslaget då jag ev lägger fram det.

Aja, får se vad som sägs på mötet med "henne" minns ej namnet, hoppas det ger lite mer än mötet med läkaren, känns som om det kommer bli många tårar. Många känslor...
Hoppas på ett bra avslut och att jag går därifrån och känner att jag fått ut något i alla fall.

Förberedande..

Detta med att man ska förbereda barnen innan man ska göra något.
Har jag i stort sett alltid gjort med lilleman, även innan jag visste att han hade svårigheter.
Det bara föll sej naturligt, eller så kanske det har med o göra att jag själv alltid vill veta, kunna vara förberedd.. Och kommer det som en överraskning så kan det snurra rejält inombords.

MEN, idag kanske jag inte skulle påminnt honom om att vi ska till läkaren, han blev en dampunge på två röda!!

Så ringde ju "Tant K" och frågade om hon kunde komma förbi och hjälpa mej med pappret så att det inte blev bortglömt, och så att det kom iväg i tid.
Ok, är ju bra o få det gjort, för jag hade nog gett upp innan pappret var ifyllt insåg jag när vi satte oss med pappret..
Men nu är det klart!
Det bidrog väl också till lite damp här hemma, som det kan göra när något oplanerat dyker upp sodär.


Nu är det snart dags för tvätten igen, ordna med lite lunch, sen kommer väl muppen förbi på en kaffe och sedan är det möte hos läkaren. Vilket jag håller tummarna för, att vi kan diskutera och får något svar, eller iaf besked om han tror läget är så.
Så att det inte bara är ett sista möte och vi sedan blir kallade igen för att få "slutresultatet".


Nej, nu återgår vi till allt som måste göras ;)

Missbruk, ADHD, Asperger’s och ADD

Hittade något..
Läs och tänk efter ;)

Missbruk, ADHD, Asperger’s och ADD

Det skulle vara att pissa på de som dött av kombinationen att inte ta upp riskerna och det alltför vanliga utfallet. Faktum är nog för de allra flesta med ADHD och ADD att man har lättare att bli missbrukare, tenderar att fastna hårdare i ett missbruk och får svårare att ta sig loss från missbruket. Det förefaller också gälla en del av personerna som har Asperger’s syndrom. Så konstigt är det väl egentligen inte, att den som inte trivs söker nya vägar att trivas på och att den som har lite dopamin söker upp verksamheter eller droger som ger mer. Precis som de dogmatiska språkmissbrukarna söker vägar att med språket få det orimliga att verka vettigt, vilket Kriminalvården verkar vara ett bra exempel på. När de beklagar konsekvenserna men inte gör något åt orsakerna. Något som gör att de blir bra på att vårda kriminaliteten men inte människan.

Självfallet ska vi ha en egen sida av ett så centralt ämne som ADHD och missbruk vilket debatten om alkohol verkar påvisa nödvändigheten av, där man efter att ha listat de uppenbart dåliga sidorna med alkohol som vi vet rent statistiskt ändå får frågan om alkohol är dåligt för de med ADHD. – Tja- Någon som tror att ADHD ökar lämpligheten för alkoholkonsumtion i generell mening? Blir man en elegantare alkolkonsument av Aspeger? Tar spriten fram det fina hos personer med ADD? Det är bäst att ställa frågan medan det fortfarande är tilåtet.

Det skulle vara gravt oärligt av oss om vi inte visade den ökade risken för missbruk som råder vid ADHD och liknande tillstånd där man s.a.s avviker från den hypernormala mallen. jag anser inte att personer med ADHD och liknande, är några kraschtestdockor som fortsättningsvis också ska krascha åt helvete, utan så länge man nu kan och får upplysa om de ökade missbruksriskerna och alla avigsidor det för med sig för män kvinnor och barn hoppas jag att det är ok om man gör det. Även om man saknar personlig relation till alkohol betyder inte att man behöver vara blind för alkoholens mycket väl kartlagda effekter. Bara för att många av vittnena är borta så behöver dödens personliga gospel inte hålla käften om självförbränningens evangelium.


Mer går att läsa Här..

Lika bra att jag är tyst, för skulle jag börja så finns nog inte ände just nu.
Men läsvärt, och hoppas ni andra med tycker !

Blä.....

Finns det något värre än pulvermos ?
Usch, jag hatart verkligen men fick bli det idag då vi var hemma sent, barnen hungriga osv.
Tur att de glatt mosar i sej skiten ;)

Nyduschade fräscha killar ligger nu i sängen och nivån går på turbofart.
Prat, skratt, bus osv..
Hoppas det ger sej tidigt idag, jag MÅSTE plugga.

Jävla körkort, sjukt jävla svårt o få till endel saker. Jag bara kan inte, det blir för mycket info på en och samma gång. Samtidigt som jag vet att det är en stor svårighet för mej så kan jag inte sluta o va så irriterad. Att det ska ta sån jävla tid, att endel saker Aldrig verkar fastna i skallen...
Iaf tagit mej ut på motorvägen idag, ett steg fram liksom. ;)

Såg nu att ja klantig som jag är hade glömt ta bort tiderna i vikbanken, så nu ska jag jobba fred & lör. Sambon ska även jobba lördag, så hur tusan man ska lösa allt är ju frågan.
Smart Nellan...Smart!
Skallen kör i 180 där uppe nu och jag vill bara ge upp hela jävla körkortet... Men jag ska inte, jag kan inte, jag får inte... För en gångs skull så ska jag få något avklarat i livet!



Så ringde "P" från NPU igår med, så snacka vi lite och även om medicin.
Och eftersom jag hade fått biverkningarna med käkarna då jag gick på sista dosen så sa hon att antagligen kommer den biverkningen bestå, har man en gång fått den på en dos så fortsätter det oftast.
Känns inte så spännande att börja med nya insättningar sen!
Fungerade kanon på den dosen, just förutom den biverkningen, så känns tråkigt, och nej jag tänker inte sänka dosen då jag vill ha full effekt.
Hade tydligen kommit nån ny medicin, får la kanske ge den ett försök, eller prova på ritalin först.. Aja får se.
Känns i alla fall inte ett dugg skoj.. Hittade en dos som fungerade bra, MEN så kom en biverkningen som förstörde allt.

Usch, nee, får ta det sen i höst när det är dags, är ju ett tag kvar liksom.

Nej, nu missa ja början av "halv 8 hos mej"

Tjingeling !

Nästintill Tjutfärdig...

Idag har vi "dampdag" här hemma.
Lilleman har en riktig sån dag, vilket triggar igång mej och jag känner mej något sodär damp i skallen.

Från början skulle vi hämtat dop presenten igår, som sedan inte blev av.
Så skulle vi åka nu på morgonen, men så erbjöd sej gubben o åka o hämta den så lite tid sparas in.
Sonen vart väl arg för han inte fick följa med och hängde väl inte med i alla ändringar.

Tvättstugan, minst 3 gånger sa ja att han INTE fick dundra ner i trappen, vilket inte gick in i hans huvud. Sista gången tyckte han att han minsann hade gått tyst och lugnt.
Överallt och ingenstans i tvättstugan. Kommer inspringandes med moppen och hinken och ville skura golv.
-Nej, vi ska alldeles straxt gå upp och ska inte blöta ner nu..
Två sekunder senare kör han turbofart med soppborsten istället. För att sedan 2 minuter senare när jag hängt upp det sista och vi skulle gå upp så dundrade det till och där låg lilleman fast i en hopfällbar stol på golvet!!

3 skedar yougurt, då all annan yougurt hamnade på bordet eftersom han i all hast skulle hälla i den och missade.
2 tuggor macka, sedan fanns det ingen ro till o sitta still mer. Fram och tillbaka på stolen, ramlade av, och la handen i kaviar vilket sedan hamnade på stolen..
Han skulle torka av det men hämtade bara mer och mer papper, och vägrade lyssna.

In på toaletten för jag bad honom påbörja tandborstningen.
Klantigt kanske, för inom 1,5 minut så hade han lyckats att fylla en tom toarulle med vatten, tryckt ut på tok för mycket tandkräm.. Rullat ut en toarulle längst hela badrumsgolvet.
Och körde gymnastik på toastolen, (ja en massa hopp och snurrningar) viket nästan resulterade i att han höll på o slå sej rejält.

Bad honom påbörja och städa rummet förut, men han fastnade direkt vid sin, (tappat ordet?) sån som man spelar på. Spelade och sjöng på högsta volym!

Idag har jag inte tid och gå in och styra in honom i städandet var tredje minut.
Jag förstår honom och känner igen känslorna, av att inte kunna påbörja och slutföra, av att glida in på annat, men kan endå inte låta bli att bli så irriterad och trött i skallen av allt spring, konstant pratande och sjungande och denna turbofart...

Vi får väl se hur det blir med städningen, kanske borde jag som det står i alla häften osv inte kräva för mycket av honom, framförallt inte när han har en sån här dag. Men får göra några försök och se om det kan ge något resultat..

Går inte att få en bra kontakt med honom, sitter på huk, håller i armarna och försöker prata med honom.
Men ögonkontakten är omöjlig, han snurrar runt och säger mmmm, mmmm, mmmmm.
-Vad sa mamma nu ?
Jag vet inte !

Ingen ide o försöka just nu märker jag.


Hoppas dampandet lagt sej någorlunda innan det är dags för kyrkan !

Klippt genomsvett här hemma, och har ju flytt hit en liten stund för andrum, ja det lilla man fått.
Dags att fortsätta här hemma kanske.
Blir nog bäst att skicka in ungen först i duschen, för själv kan jag inte ta mej dit när lille damp-man är i full fart, får vänta tills gubben är hemma igen, så inte hela lgh blir ett bombnedslag eller ungen slår halvt ihjäl sej.

Nej, dags o återgå, nu dundrar det rövare på hans rum !!

Vårdbidrag

Sambon undrade för ett tag sedan varför inte han kunde få ansöka om vårdbidrag för mej då jag lyckas ta sönder mobilerna stup i kvarten.
Förra veckan råkade jag tappa den bärbara datorn så den är på besök hos doktorn nu !
Imorse råkade jag ju självklart tappa ögonbrynsfärgen i handfatet och just den färgen jag använder, gick i miljoners bitar.

Man kan ansöka om vårdbidrag fram tills barnen är 18 år, men sedan när de ska bli självständiga så har varken dom/föräldrarna rätt till det ?
Jag menar, funktionshinder är ju inget som försvinner på 18 års dagen.

Och självklart är inte mina pajjade datorer/mob/make-up m.m enbart funktionshindrets fel.
Men ni hajjar va? BRA för jag orkar inte gå in på det nu ;)
Men jag skulle ljuga om jag sa att det inte bidrar till mer kostnader, så varför ska man då bara kunna få ett bidrag tills 18 års dagen ?




Förövrigt hade ja en kort lektion på 40 min innan hemgång idag, körde i stan för första gången.
Bara inse att det måste få ta tid, och att JAG behöver mer tid.
Skrek till något, mumlade lite granna och handsvetten infanns sej stundtals.
Men för att vara JAG så är nog slutresultatet för den lektion godkänd!

Så ni som måste ha vägarna igenom stan denna vecka, SE UPP, kan inte lova er 110% säkerhet.
Kommer nog hända både det ena och det andra otänkbara ;)


Trevlig kväll, nu ska jag vara lite social med sonen innan det är dags för hans läggning.
Sen blir det väl dusch och det okända, kanske tvärslocknar jag direkt efter.

Så......Säger, natti natti !

Tänkvärt.

Vi säger inte till ett barn som är blint att det ska se se för,
vi säger inte till ett hörselskadat barn att de ska höra upp.
Men barn med ADHD får ofta höra att de ska skärpa sej, ta sej i kragen, lugna ner sej, rycka upp sej, tänka sej för.
Just sånt som de på grund av sitt funktionshinder har svårt för.




Taget från: Agneta Hellström

Vilka pedagogiska behov har barn med ADHD? Del 4

Barn med ADHD har precis som alla andra barn rätt till en förskole- och skolsituation som ger dem förutsättningar att lära och utvecklas i sin egen takt och efter sina förutsättningar.
Funktionshindret finns där och går inte att ta bort men genom förståelse, rätt bemötande och anpassning av undervisningen kan man hjälpa barnet/eleven att fungera så bra som möjligt trots sitt funktionshinder.

Barn med ADHD mår oftast bra av en tydliggörande och konkret pedagogik och en klar återkommande struktur i sin vardag.
De behöver avgränsande, tydliga arbetsuppgifter och korta arbetspass där man tar hänsyn till deras ofta begränsade uthållighet.
Instruktioner och regler behöver vara kortfattade och entydiga och barnet måste styras med påtaglig och tät, återkommande feedback, främst i form av uppmuntran och beröm av positivt beteende.
För att fungera i förskolan/skolan behöver barnen mycket stöd och hjälp av lärare och annan personal och stödet behöver vara personligt och handfast.

Som pedagog måste man ha effektiva strategier fö hur man kan anpassa undervisningen och för hur man ska komma tillrätta med barnets ibland svårhanterliga beteende.
Det handlar mycket om att öka barnets motivation att lära och hjälpa det att styra sitt handlande.

Barnet behöver mycket yttre stöd och visuella ledtrådar för att kompensera bristen på inifrånstyrning och förmåga att själv plnera sitt handlande.

ADHD av kombinerad typ... Del 2

De flesta barn med ADHD har en kombination av uppmärksamhetsproblem och impulsivitet- överaktivitet.

Uppmärksamhetsproblemen hos dem brukar ta sej uttryck i en svårighet att upprätthålla uppmärksamhet med viljans hjälp.
Barnen har helt enkelt, i jämförelse med jämnåriga, en påfallande dålig uthållighet.
I synnerhet om de upplever en uppgift eller aktivitet som tråkig eller enhanda kan de inte hålla kvar uppmärksamheten utan övergår till att göra något annat mer stimulerande.
Följden blir att uppmärksamheten flackar från det ena till det andra och ingenting blir färdigt eller ordentligt gjort.

Man kan säga att barnen är extremt beroende av stimulans utifrån för att inte tröttna eftersom de har svårt att mobilisera motivation inifrån sej själva med viljans och de inre föreställningarnas hjälp.

Impulsiviteten brukar beskrivas som en tendens att reagera på allt
- utan urskilling, reflektion och eftertanke. Barnen kan sägas vara extremt handlingsbenägna. De har svårt att låta bli att reagera omedelbart på varje sinnesintryck eller impuls och det blir ingen tid att stanna upp och tänka efter innan man handlar.
Handlandet och beteendet styrs inte inifrån genom intentioner, tillbakablick och föreställningar om framtida konsekvenser. I stället tar nuet överhanden, precis som hos riktigt små barn.
Man söker omedelbar behovstillfredsställelse och styrs av det som kortsiktigt verkar mest lockande och påtagligt i den yttre världen.

Att arbeta för långsiktiga och abstrakta mål är varken lockande eller möjligt om man fungerar så.
Problemen med överaktivitet är närbesläktade och handlar egentligen om en svårighet att styra och reglera aktivitetsnivån så att den blir adekvat i förhållande till vad en uppgift kräver.
Många barn pendlar väldigt i aktivitetsnivån, är uppvarvade ena stunden för att verka helt utmattade i nästa.

Att undervisa och pedagogiskt bemöta barn med ADHD.... Del 1

Fick med mej en brochyr hem idag från NPU.
Orkar inte skriva av hela nu, så tar en del i taget ;)


Inledning

Att undervisa och pedagogiskt bemöta barn/elever med ADHD är inte lätt.
Som pedagog kan man känna sej vilsen eller till och med uppgiven inför dessa barn som är så krävande och samtidigt ofta svåra att förstå sej på.

Det kan också vara plågsamt att inse vilket stöd barnet skulle behöva men att inte ha möjlighet att erbjuda det, på grund av bristande resurser.
Dessa barn har ett sätt att fungera som inte sällan krockar med vad man, utifrpn sin erfarenhet som pedagog, förväntar sej att barn ska klara av i olika åldrar.

Även om de betonas i läroplanerna och andra styrdokument att både förskolan och skolan ska möta varje barn/elev utifrån dess individuella förutsättningar så ställs det idag tidigt ganska höga krav på vad barn ska klara av, som att kunna koncentrera sej längre stunder, sitta still, arbeta självsständigt, kunna planera och organisera sitt arbete på egen hand, uppnå bestämda kunskapsmål, följa regler och instruktioner, kunna samarbeta och överhuvudtaget fungera socialt i en grupp med andra barn.
Just sådant brukar vara särskilt svårt för barn med ADHD.

Utvecklingen inom framförallt skolan med krav på att eleverna självständigt ska söka sin kunskap och planera sitt arbete mot långsiktiga mål har varit stimulerande för många men har knappast underlättat inlärningssituationen för barn med ADHD.

Utvecklingen mot öppna klassrum och uppluckring av tradionella undervisningsformer innebär också en risk för att man försvårar inlärning och socialt fungerande för dessa barn.
Om man också barn med ADHD ska kunna omfattas av visionen om en förskola och skola för alla barn/elever är det därför viktigt att deras pedagogiska behov tydiggörs och får påverka utformningen av verksamheten i förskolan och skola.

Kom ihåg att varje barn med ADHD är unikt och att man därför inte kan utfärda generella råd och tips utan måste prova sej fram till fungerande lösningar för just det barnet.

Barn & ungdomar med adhd

Fick med mej ett litet häfte hem från BUH, som jag hittade i väntrummet.


Så här står det iaf:

Vad är adhd ?
ADHD, Attention Deficit Hyperactivity Disorder, är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.
Adhd kan främst beskrivas som en uppmärksamhetsstörning med inslag av koncentrationssvårigheter eller impulsivitet.
Barn med adhd har problem med arbetsminnet, de del av minnet vi använder för att bearbeta det som händer just nu.
Arbetsminnet hjälper oss att behålla koncentrationen och hålla kvar saker i minnet, som exepelvis ett telefonnummer.
Barnet har också svårt att samspela med andra och att anpassa sej till sociala mönster.
De är antingen överaktiva eller oföretagsamma, hoppar runt eller sitter tysta i ett hörn.
För att ett barn ska få diagnosen adhd ska en rad kriterier uppfyllas.
Symptomen måste också ha funnits under lång tid.
Diagnos ges sällan till barn före skolåldern, även om överaktivitet hos småbarn kan vara ett tecken på adhd.
Adhd är medfött och det finns en ärftlig faktor, 80% av barn med adhd har andra i sin familj/släkt med liknande symptom.
Barn med adhd har svårt att klara krav och förändringar.
De behöver hjälp med att strukturera upp tillvaron och det ställer speciella och stora krav på förståelse från både familjen och skolan.



Symptom
Symptomen varierar mycket med åldern.
Hos de mindre barnen är impulsiviteten det mest framträdande.
Barnen är ständigt i rörelse, byter lekar och utsätter ofta sej själva för fara utan att vara medvetna om det.
Humörsvängningar är vanliga och minsta motgång kan utlösa ett utbrott.
Typiskt för mpnga barn med adhd är att de har problem med perceptionen. Det betyder att de inte alltid kan tolka sina sinnesintryck på ett användbart sätt.
Det skiljer även endel mellan flickor och pojkar.
Flickor uppträder mer stillsamt och döljer därmed sin hyperaktivitet.
Därför får de också ofta sin diagnos ett par år senare än pojkar.
I skolåldern märks problemen mer.
De kan inte leva upp till de krav som ställs på dem, kan inte vänta på sin tur utan faller in i samtal och tränger sej före.
De har svårt att göra planer och följa dem, utan söker istället sådant som ger snabbt resultat och uppmärksamhet.
Många gånger kan de uppfattas som slarviga, vilket orsakar att de blir tillrättavisade, medan "slarvet" egentligen ingår som en del i deras funktionsnedsättning.
I tonåren händer det att bar med adhd uppfattas som mer trotsiga och aggressiva än andra.
Lusten att revoltera kan ibland föra med sej att de dras med i olämpliga sociala sammanhang. Det tycks dock vara så att pojkar utvecklar aggressivitet i högre grad än flickor.
Ungefär hälften av de barn som har adhd behåller sina koncentrationssvårigheter i vuxen ålder. Oftast övergår dock överaktiviteten i passivitet ju äldre man blir.

Dampig.

Känner mej dampig idag, fast på ett bra sätt.
Kan ju känna mej damp då allt går åt hellskotta, då jag är tjurig och tvär, eller rent av arg eller förbannad på något/någon eller nån liten småsak. Då inget funkar o allt är jobbigt..
Idag är jag dampig på det positiva sättet, förmågan att sitta still är noll.
Det bara sprätter i fingrar och tår, o i kroppen, tusan jag som tänk o se det okända idag.
Dampig så miljontals tankar snurrar omkring.

Nu har ju Millah gått hem ( Tack snälla gumman för presenten <3 ), så har precis haft besök sedan kvart över fyra, lyssna, prata, lyssna, prata... Det tar energi, att behöva koncentrera sej så mycket när kroppen bara vill hoppa runt.

Efter en sådan situation brukar jag antingen bli helt slut att jag slocknar, jaa kan tvärdäcka vilken tid som helst på dygnet om möjligheten finns då energin sugits ur mej.
Kan ju bero på att jag tydligen har svårt att anpassa aktivitetsnivån till aktiviteten. Och kör fullt ut..

Vanligtis så brukar "normala" människor kunna dela upp denna energin över en dag, så att den ska räcka från morgon till kväll.
Min kropp fungerar inte så. Utan jag kan köra slut på den på två timmar, sedan är jag som en zombie resten av dagen.
Längtar till medicinen, den hjälpte mej o fördela nivån så den räckte så gott som hela dagen, eller iaf till 18-19 på kvällen. Me Like !


Idag har jag en ganska bra dampdag/kväll... Tankarna flödar, ideerna sprutar, och jag känner mej lite full i fan!

Antingen håller överaktiviteten i sej, eller så tar den bara tvärstopp när som.
Så om ja kan komma till ro i kroppen och skallen till det okända återstår att se.

Jävlar!! Nu har jag missat 6 minuter av halv åtta hos mej.. Klant !

Byebye!

Slutar aldrig förvånas !

Så många gånger det vart knas med sjukvården.
Har många gånger vart så sjukt förbannad på många människor som jag haft kontakt med på ett eller annat sätt genom sjukvården..
Receptionister och läkare på vårdcentralen, på ett flertal ställen.
Personal på TNE, personal på BUP, Socialkärringar.
Usch och fy vilka människor det kan finnas!


Måste ju tillägga att jag faktiskt även stött på ett par riktigt fina människor :)
Teamet från min utredning, de är alldeles super, vilka människor !
"tanterna" nere på Eleonoragruppen, vilket gäng !
S från beroendekliniken, och för att inte missa Ewa K där uppe, helt underbar!
Kuratorn på vårdcentralen.


Iaf, jag slutar aldrig förvånas över vår vård.. Vilken jävla makt dessa människor kan ha.
Vad de kan förstöra, vad de kan hjälpa.
Där kan man känna sej ganska underlägsen.



Iaf så har ja väntat på samtal, så att ja skulle få höra och godkänna remissen hon skulle skicka in ang sonen till BUH, Hon skulle göra lite ändringar eter att sonens far vart där och skulle därför ringa mej så jag fick godkänna det. Har inget hört, och tänkte därför snart ringa henne.

Men så idag, damp ett brev ner i brevlådan. Lillemans remiss hade kommit in och vi är lovade en tid inom 3 månader, kanon ! Äntligen!
Och för en gångs skull så gick det fort.. Yes yes yes !!
Men tre månader, ska vi flytta, lilleman ska byta dagis + utredning på det ?
Nee går inte på en o samma gång, måste ringa o se om det går o få några veckor innan flytt o grejjer.

Vart lite besviken & förvånad då barnpsykologen sa till mej att hon kommer ringa o läsa upp ändringarna på telefon då hon inte vill skicka sådana papper med post, så att jag kunde godkänna det innan hon skickade iväg remissen.
Vilket hon faktiskt inte gjort, hon har inte ringt mej.
Säger en sådan person att hon ska göra det så tycker jag även att hon ska hålla det!

Nu är kl dags, deras lunch är över. Ska försöka få tag på de där uppe !
Håll tummarna !