Att lägga svaren i min mun.

Finns det något jag avskyr & hatar så är det när andra människor lägger svar i min mun.
När dom tar för givet, när dom inte vågar fråga, när de tror sej veta en hel del och sedan drar sina egna slutsatser !

Fråga MEJ !!
Och vill man inte det så gå inte omkring och tro och prata om en massa saker man inte har en aning om..

Mina svårigheter är inte på pricken lik andra männisors svårigheter med samma diagnos.
Lika så är lillemans och mina svårigheter en stor skillnad på, både i dagsläget och om man jämför hur jag var som liten. Och då har han endå mitt kött & blod.

Ingen annan människa än jag, kan veta hur och var mina svårigheter påverkar mej, min familj & omgivning.
För som med alla människor är ingen den andre lik, oavsett diagnoser eller inte!


För att dra ett dåligt exempel så är ju inte alla 80 åringar likadana, har samma krämpor, sjukdomar, samma livskvalite m.m


Jag har valt att tala öppet om mina svårigheter, om mina sk diagnoser.
ADHD & Ångestdiagnos, ångesten är nog inte mycket jag tagit upp ännu. Men kanske kommer med tiden.

Jag har hört människor säga att dom är dom, dom är ingen diagnos.
Jag kan hålla med, samtidigt som jag kan gå tvärtemot den tanken.
För hade man inte haft den diagnos man har så hade man antagligen inte heller varit som man är, säger sej ju självt!
Men, jag är så pass mycket mer än enbart min diagnos.

Och jag är trött på människor som tror sej veta, som tror att jag är si eller så pga av just min diagnos.
INGEN ÄR DEN ANDRE LIK, och tydligen har flera människor svårt att förstå det!

Vad mina svårigheter är.
Hur mina svårigheter påverkar mej själv, mitt liv, min familj, min omgivning, mitt sätt att leva är det få som vet om.

För frågar man inte får man heller inget veta !!
Men att göra mej till någon jävla syndabock för att jag har en diagnos som en annan inte har, det köper jag inte!!

Jag är inte sämre än andra, jag behöver bara kämpa lite extra, och med sonen väldigt mycket mer än med ett sk "normalt" barn.


Tusen röda rosor till alla föräldrar som har diagnotiserade barn där hemma, och ännu fler till de som har dessa barn & även själva diagnos. Det kan vara ett helvete rent ut sagt.


MEN, även så mycket glädje, minnen. Det händer ju verkligen saker och ting på både gott & ont.




Andra får tro vad de vill. Men fråga mej om något är oklart, annars tycker jag att man gott och väl kan hålla munnen stängd och inte kasta ur sej saker och ting taget ur sitt egna huvud.

Diagnos

Vet jag tagit upp detta förut.
Många menar på att en diagnos inte gör någon skillnad, medans andra menar på att det var den som blev deras räddning, eftersom det var först då som de kunde förstå.
De kunde få förklaring till deras beteenden, acceptera sina svårigheter på ett lättare sätt.
De kunde även få hjälp med den, tips & råd och annan stöttning.

Under denna vecka i bilen på körskolan har jag fått lite små "ahaa-upplevelser" och insett att många saker kan bero på mina svårigheter, och att jag antagligen skulle klara av det mycket lättare med medicin i kroppen.
Men jag ska, någon gång få mitt körkort, med eller utan medicinen.



Diagnos eller inte ?

Förra året fick vi reda på att sonen var allergisk mot bland annat pollen, gräs m.m.
Pälsdjur har vi vetat i fler år..
Näsan rann, andningen blev jobbig emellanåt. Självklart trodde jag då från en början att han dragit på sej en jobbig förkylning och att det var därför andningen kom eftersom han har förkylningsastma.
MEN så fick vi efter lite tjat få göra pricktest, och det visade sej ju att det var bland annat pollen m.m han reagerade emot.
Inte lustigt att näsan rann och ögonen kliade, att andningen kunde bli jobbig och nysningarna kom fler och fler.

DÅ när vi fick svar, fick veta vad det var det var ju förstå då vi kunde förstå, det var ju då som vi kunde få medicin, och få lära oss lite mer om det.



Så diagnos, jaa jag tycker det är det bästa!
Sedan kan det ju alltid ge konsekvenser med, men jag tror många gånger att det positiva som en diagnos ger med sej är mer värdefullt än vad det negativa är.




Utdrag från min utredning så står:

Svårigheter:
- att planera och organisera sin vardag
- att uppskatta tidsåtgång
- att komma ihåg information både via syn och hörsel
- att fokusera och bevara uppmärksamhet över tid
- låg uthållighet och låg mental energi
- kommer igång med uppgifter men har svårt att färdigställa
- impulsiv
- stora svårigheter att reglera aktivitetsnivå (på-av)


När jag första gången fick höra detta och läsa det. Då jag fick diagnosen och utredningen var klar så ville jag gråta av lycka, men samtidigt gråta av sorg.
Jag hade ju förstått att jag hade endel svårigheter, men att få se uppradningen av mina svårigheter och sedan läsa bedömningen från psykolog & arbetsterapeut.

Äntligen kunde jag förstå vad fan som var fel på mej, varför jag inte var som "andra".. Varför jag inte lyckades, varför jag gav upp så lätt, varför saker & ting så många gånger aldrig blev som jag ville.

Klart det aldrig är skoj att få läsa & höra om ens svårigheter.
Endel saker kom som en chock för mej, som jag faktiskt nog aldrig varit medveten om tidigare.
Kanske har jag det på ett sätt men alltid hittat en bortförklaring till det, nu behövde jag inte längre alla bortförklaringar, för nu hade jag ju svaret.



Vet ni, jag är fortfarande den jag är, med eller utan diagnos.
Men, jag har nu förståelse för varför jag fungerar som jag gör i vissa situationer, ibland vill jag inte inse, slår bort det.
Ibland kan jag acceptera det, och även skämta om det.
Jag är den jag är, och vem i världen har inte svårigheter ?

Så många gånger förut har jag hållt hårt i mina tyglar, och gör det även mycket idag.
Men gör man det för länge så slutar det förr eller senare i en krasch.
Nu kan jag "dampa av mej" en dag, en kväll, erkänna det, acceptera det, och förstå varför just denna dag är så dampig. Sen kan jag släppa det, och låta nästa dag vara en ny dag.

Med kunskap, facit i hand, så var diagnosen bland det bästa som kunde hända!
Nu slipper jag leta efter svar, bortförklaringar, behöver inte längre sänka mej själv så mycket. För jag vet att svårigheterna som finns där ibland inte går att trolla bort.

ADHD/ADD

ADHD delas in efter grad av problem med uppmärksamhet och hyperaktivitet

ADHD med i huvudsak uppmärksamhetsstörning – Alltså ADD – skall uppvisa minst sex av symtomen:-ofta ouppmärksam på detaljer: gör ofta slarvfel, kommer av sig i uppgifter som kräver återkoppling

-ofta svårt att behålla uppmärksamheten
-förefaller inte lyssna direkt, utan verkar tänka på annat
-följer inte givna instruktioner, men inte pga. ovilja eller trotts
-har svårt att planera och organisera, trotts en vilja till det
-ogillar och undviker aktiviteter som kräver mental uthållighet: läxor, skolarbete, bokläsning
-tappar ofta bort saker som är grundläggande för olika aktiviteter: räknare, skolböcker, nycklar, verktyg
-är lättdistraherad och har svårt att fokusera när annat stör
-ofta glömsk till vardags med saker som görs ofta eller inte görs

ADHD med i huvudsak överaktivitet – impulsivitet
skall uppvisa minst sex av symtomen:
-Ha svårt att vara stilla med händer eller fötter
-Lämnar ofta sin plats i t.ex. klassrummet
-Springer ofta omkring eller klänger/klättrar mer än vad som är lämpligt
-Har svårt att leka lugnt och stilla
-Verkar ofta ”vara på språng”
-Pratar ofta överdrivet mycket
-Svarar ofta innan frågeställaren har pratat färdigt
-Har svårt att vänta på sin tur, avbryter i samtal eller inkräktar på andra (t.ex. kastar sig in i andras lekar)

ADHD av kombinerad typ skall uppfylla kriterierna för båda kategorierna enligt ovan. Problemen måste visa sig i flera miljöer t.ex. både hem och skola. Problemen skall ha börjat visa sig före 7 års ålder, ha funnits under minst ett halvår och medföra betydande problem för barnets sätt att fungera.