Jag är jag, men vem är jag nu ?

Många säger att en diagnos inte spelar någon roll.
Man är fortfarande den person som man var innan bunten med papper o diagnoser hamnade i ens hand.

Jag håller inte med.
Eller på sätt och vis. Klart man är densamma, men å andra sidan kanske man får mer acceptans från sej själv då man inser sina svårigheter.
Man får verktyg till att kunna hantera endel svårigheter.


Men medicinen.
Har haft den ett tag nu, o även bytt medicin och är nu tillbaka på concertan.
Är nog snart i mål med att hittat rätt dos. Skönt!

Jag är inte längre lika vimsig och snurrig, grodorna flyger inte ur min mun på samma sätt längre.
Jag känner mej mer vuxen, mogen. Jag tänker någon sekund extra innan jag svarar på en fråga.
vilket gjort att jag just nu kommit in i en svacka då jag känner mej sjukt TRÅKIG.
Vart har mina skrattanfall tagit vägen ? Min sjuka humor ? Mina busigheter och alla mina planer ja hade i huvudet?
Kanske bra kan nog endel tycka, att äntligen börjat växa upp ;)
MEN NU DÅ?
Jag är inte van vid det här, känns så ovant, jag saknar det gamla jag.
Den Louise som jag varit i 24 år.

Vet inte riktigt vem jag är med mitt nya jag?
Kanske är något jag kommer vänja mej vid så småningom.
Kanske bara är något som känns jobbigt så här först i början?

Känner mej sjukt tråkig, allt känns så tråkigt, vardagen.
Behöver mina impulstankar och handlingar för o liva upp lite.

Bra dum i huvudet, utan medicinen så saknar man den för man vill få ett lugn.
Nu när det infunnit sej så tröttnar man på det monotoma måendet.

Snurrigt värre.