Att lägga svaren i min mun.

Finns det något jag avskyr & hatar så är det när andra människor lägger svar i min mun.
När dom tar för givet, när dom inte vågar fråga, när de tror sej veta en hel del och sedan drar sina egna slutsatser !

Fråga MEJ !!
Och vill man inte det så gå inte omkring och tro och prata om en massa saker man inte har en aning om..

Mina svårigheter är inte på pricken lik andra männisors svårigheter med samma diagnos.
Lika så är lillemans och mina svårigheter en stor skillnad på, både i dagsläget och om man jämför hur jag var som liten. Och då har han endå mitt kött & blod.

Ingen annan människa än jag, kan veta hur och var mina svårigheter påverkar mej, min familj & omgivning.
För som med alla människor är ingen den andre lik, oavsett diagnoser eller inte!


För att dra ett dåligt exempel så är ju inte alla 80 åringar likadana, har samma krämpor, sjukdomar, samma livskvalite m.m


Jag har valt att tala öppet om mina svårigheter, om mina sk diagnoser.
ADHD & Ångestdiagnos, ångesten är nog inte mycket jag tagit upp ännu. Men kanske kommer med tiden.

Jag har hört människor säga att dom är dom, dom är ingen diagnos.
Jag kan hålla med, samtidigt som jag kan gå tvärtemot den tanken.
För hade man inte haft den diagnos man har så hade man antagligen inte heller varit som man är, säger sej ju självt!
Men, jag är så pass mycket mer än enbart min diagnos.

Och jag är trött på människor som tror sej veta, som tror att jag är si eller så pga av just min diagnos.
INGEN ÄR DEN ANDRE LIK, och tydligen har flera människor svårt att förstå det!

Vad mina svårigheter är.
Hur mina svårigheter påverkar mej själv, mitt liv, min familj, min omgivning, mitt sätt att leva är det få som vet om.

För frågar man inte får man heller inget veta !!
Men att göra mej till någon jävla syndabock för att jag har en diagnos som en annan inte har, det köper jag inte!!

Jag är inte sämre än andra, jag behöver bara kämpa lite extra, och med sonen väldigt mycket mer än med ett sk "normalt" barn.


Tusen röda rosor till alla föräldrar som har diagnotiserade barn där hemma, och ännu fler till de som har dessa barn & även själva diagnos. Det kan vara ett helvete rent ut sagt.


MEN, även så mycket glädje, minnen. Det händer ju verkligen saker och ting på både gott & ont.




Andra får tro vad de vill. Men fråga mej om något är oklart, annars tycker jag att man gott och väl kan hålla munnen stängd och inte kasta ur sej saker och ting taget ur sitt egna huvud.