Diagnos

Vet jag tagit upp detta förut.
Många menar på att en diagnos inte gör någon skillnad, medans andra menar på att det var den som blev deras räddning, eftersom det var först då som de kunde förstå.
De kunde få förklaring till deras beteenden, acceptera sina svårigheter på ett lättare sätt.
De kunde även få hjälp med den, tips & råd och annan stöttning.

Under denna vecka i bilen på körskolan har jag fått lite små "ahaa-upplevelser" och insett att många saker kan bero på mina svårigheter, och att jag antagligen skulle klara av det mycket lättare med medicin i kroppen.
Men jag ska, någon gång få mitt körkort, med eller utan medicinen.



Diagnos eller inte ?

Förra året fick vi reda på att sonen var allergisk mot bland annat pollen, gräs m.m.
Pälsdjur har vi vetat i fler år..
Näsan rann, andningen blev jobbig emellanåt. Självklart trodde jag då från en början att han dragit på sej en jobbig förkylning och att det var därför andningen kom eftersom han har förkylningsastma.
MEN så fick vi efter lite tjat få göra pricktest, och det visade sej ju att det var bland annat pollen m.m han reagerade emot.
Inte lustigt att näsan rann och ögonen kliade, att andningen kunde bli jobbig och nysningarna kom fler och fler.

DÅ när vi fick svar, fick veta vad det var det var ju förstå då vi kunde förstå, det var ju då som vi kunde få medicin, och få lära oss lite mer om det.



Så diagnos, jaa jag tycker det är det bästa!
Sedan kan det ju alltid ge konsekvenser med, men jag tror många gånger att det positiva som en diagnos ger med sej är mer värdefullt än vad det negativa är.




Utdrag från min utredning så står:

Svårigheter:
- att planera och organisera sin vardag
- att uppskatta tidsåtgång
- att komma ihåg information både via syn och hörsel
- att fokusera och bevara uppmärksamhet över tid
- låg uthållighet och låg mental energi
- kommer igång med uppgifter men har svårt att färdigställa
- impulsiv
- stora svårigheter att reglera aktivitetsnivå (på-av)


När jag första gången fick höra detta och läsa det. Då jag fick diagnosen och utredningen var klar så ville jag gråta av lycka, men samtidigt gråta av sorg.
Jag hade ju förstått att jag hade endel svårigheter, men att få se uppradningen av mina svårigheter och sedan läsa bedömningen från psykolog & arbetsterapeut.

Äntligen kunde jag förstå vad fan som var fel på mej, varför jag inte var som "andra".. Varför jag inte lyckades, varför jag gav upp så lätt, varför saker & ting så många gånger aldrig blev som jag ville.

Klart det aldrig är skoj att få läsa & höra om ens svårigheter.
Endel saker kom som en chock för mej, som jag faktiskt nog aldrig varit medveten om tidigare.
Kanske har jag det på ett sätt men alltid hittat en bortförklaring till det, nu behövde jag inte längre alla bortförklaringar, för nu hade jag ju svaret.



Vet ni, jag är fortfarande den jag är, med eller utan diagnos.
Men, jag har nu förståelse för varför jag fungerar som jag gör i vissa situationer, ibland vill jag inte inse, slår bort det.
Ibland kan jag acceptera det, och även skämta om det.
Jag är den jag är, och vem i världen har inte svårigheter ?

Så många gånger förut har jag hållt hårt i mina tyglar, och gör det även mycket idag.
Men gör man det för länge så slutar det förr eller senare i en krasch.
Nu kan jag "dampa av mej" en dag, en kväll, erkänna det, acceptera det, och förstå varför just denna dag är så dampig. Sen kan jag släppa det, och låta nästa dag vara en ny dag.

Med kunskap, facit i hand, så var diagnosen bland det bästa som kunde hända!
Nu slipper jag leta efter svar, bortförklaringar, behöver inte längre sänka mej själv så mycket. För jag vet att svårigheterna som finns där ibland inte går att trolla bort.