Frustration..

Inne hos läkaren, och det såg kanon ut..
Har ju vart lite nojjig, men antagligen mycket på grund av att jag fick en liten blödning med lilleman och inte fick springa i trappor, damsuga o sådana saker 1-2 månader innan det var dags..

Var så nervös igår, livrädd för de skulle säga att jag börjat öppna mej eller nått och tvingats ligga fram tills det är dags.
Men inte det !! Allt såg ut som det skulle. Kan ju säga att jag blev mer än lättad !
Bara någon bakterie de hitta så ska in med nytt piss imorgon eller fredag.

Frustrerande, känner mej sjukt frustrerad.
Sitter i hemmet och kan inte komma igång med någonting, för jag vet inte var jag ska börja, eller vad jag ska göra.. Organisationen och komma igång var det va ?
Struktur & planering.
Lättare sagt än gjort i en nyinflyttad lgh där det finns miljoner saker att styra med.

Så är det kroppen med, tröttheten har kommit tillbaka, känslorna åker berg & dalbana och jag känner mej nästintill tjutfärdig en gång i halvtimmen, minst !!
Damp på karln idag, och lilleman.. Va helt vansinning, ungen var dampig till tusen, och karln sa att han lämnat garagenyckeln hemma, vilket betydde (TRODDE) det var den nyckeln.
Det är skillnad på o veta & tro.. Ville kasta ut dem på blocket båda två!!
Gravidhormoner ? ;)
Blir skapligt irriterad då ja knappt kan springa i trapporna, jaa springer ju hellre än går.
Allt är så bökigt och tar så mycket längre tid..
Blir arg när kroppen ger vika, när jag inte orkar lyfta allt, då smidigheten inte syns på långa vägar.
Då det kan kännas ansträngande för o plocka upp en jävla strumpa från golvet.

Jag vet att det hör graviditeten till, men så här var det inte med lilleman, (vet man inte ska jämföra) vet man borde vila när man känner det behövs.

Men det kryper i kroppen på mej, och i skelettet.
Allt går så otroligt långsamt, och jag blir snart galen !