Lillemans myror...

Ja, myror i både rumpan och händerna!
Den värsta trotsen verkar ha lagt sej, *peppar, peppar*..
Nu är det bara bokstäverna kvar i full aktivitet.. Även min mor som vart emot medicin nämnde idag att hon tyckte det skulle vara bra för lilleman, så han kan få landa lite..

För visst är det så att han faktiskt går miste om endel saker, och "tråkiga" saker händer honom på grund av hans svårigheter.. Jag lider med honom något enormt, men samtidigt är jag glad att han inte vet hur det kan kännas i kroppen, hur det ska kännas i kroppen.
Han vet ju bara det som är han, hans känslor, som han känner, hur han är.
Han vet ju inte hur han kan ha det.

Jag saknar medicinen något sjukt mycket, för jag vet hur det kan hjälpa.
Att hela tiden känna sej stressad, hela tiden vara flera timmar, dagar framåt i tankarna, inte kunna känna "här & nu" En känsla som inte går o beskriva..


Jag vill att lilleman ska få känna den känslan, kunna vara här och nu så mycket mer än vad hans lilla kropp klarar av i dagsläget, kunna svara på en sak och minnas det, kunna lyssna utan o tänka på tio andra saker samtidigt.
Hinna inse att han får ont när han slår sej, vilket han inte gör idag då han inte hinner känna efter ordentligt. Vill att han ska kunna få känna lugn & ro inombords.

Jag hoppas han svarar bra på medicinen..
Nej jag vet han är inte ens 6 år, och det är inget enkelt beslut att fatta om medicin till sitt eget barn.
Men ja försöker lita på läkarna, och tänker ge detta ett försök.

Som jag sa till mamma idag, att jag ser det som misshandel att inte ge sitt barn denna medicin då jag vet vad den kan göra.
Hade jag aldrig själv fått chansen o prova så tror jag inte heller lilleman hade fått göra det vid denna ålder.

Ska försöka få tag i de där inne, och se när vi kan påbörja insättning, men blir väl svårt på grund av dessa jäkla "semestertider"..


Min lilla älskling, så underbar, vill bara han ska få känna ro i kroppen..