Nej,nej,nej, NEJ !

Många nej har denna dag bestått av, precis som vanligt.

Ni vet den perioden när barnen börjar krypa eller gå, då de är på allt.
Då allt ömtåligt måste flyttas minst en meter upp, för att de inte ska få tag i något de inte bör få tag i, eller för att något inte ska gå sönder.
Ni minns när ungarna rev ut varenda plastbytta ur skåpena, eller åt blomjord.

Det stadiet har vi emellanåt/ganska ofta kvar här hemma tyvärr.

Det kan vara så otroligt frustrerande, lilleman är snart 5 år.
Men ofta får man tjata och "jaga" honom som en 1-2 åring, ni vet då man alltid måste va på sin vakt, var är han, vad gör han, vad händer nu.

Ibland känns det som om det inte finns något slut, som att han alltid kommer va på det planet.
Han är i konstant motorisk rörelse, och hans mun går i samma fart.

Ibland känns det så hemskt, man undrar hur länge man ska orka.
Han är min son, jag älskar honom över allt annat!
Jag skulle aldrig lämna honom, aldrig ångra att jag valde att föda honom!
För mej är han nr 1.. Men, ibland kan jag bara känna mej så slut, slut i kroppen och slut i huvudet. Man kan tro att man ska gripas av panik. Det tar liksom aldrig slut.


Mitt älskade barn som kan va otroligt krävande, samtidigt otroligt älskat!

Ibland vill man bara ha en paus..