Adhd, social omogen.

Med handen på hjärtat får jag nog erkänna att jag har en social omognad ibland.
Men vem har inte det ?
Kanske min är starkare och tydligare än normalt ibland?

" Impulsiviteten ger ett lättretligt humör, överreaktioner och misstolkningar av andras avsikter. En olyckshändelse kan uppfattas som en medveten elakhet från andra."

Jag räcker upp handen och erkänner att sådan kan jag vara. Jag kan uppfatta endel saker fel.
Fick lära mej en sak från min psykolog på utredningen.
Många peroner kan ha ett hett temprament, ett hett humör.
Mitt flyger ofta berg och dalbana, och det har varit ett rent helvete att försöka dölja det under alla mina år.
För någonstans där inne så vet jag ju "hur man ska bete sej".
Har hela tiden dragit i mina tyglar, för o hålla tyst, för o visa mej lugn.
För att vara "som alla andra".

Psykologen berättade. "normala" människor kan bli arga frustrerade, ledsna, besvikna glada osv. Men de hinner tänka två sekunder längre och inte alltid agera i tid och otid.
Det där klarar jag inte av alla gånger, blir jag arg, känner mej trampad på eller besviken eller vad som för känsla så exploderar den känslan ofta ut direkt. Utan en tanke.

Under utredningen så var det en grej som var sjukt jobbig. Dom där jädra klossarna som skulle flyttas på ett visst sätt, osv.
Tillslut gav jag upp, ja fick väl en mindre explosion.
Som ledde till en liten rökpaus.

Var även och kikade in till en annan person i korridoren, hon som gjort qb testet med mej. Var besviken för att även det testet gått rent åt skogen, just det testet hade ju kännts så bra!

Senare när jag och psykologen pratade så förklara han för mej att när jag blir besviken på mej själv som i dessa situationer så agerar jag ofta utåt.
Vilket gör att andra tror att det är dom jag är arg på!!


Så är det verkligen inte, men det är så jag är, så jag fungerar.
Har efter våra samtal försökt att få människor omkring mej o förstå att det är mej själv jag är arg eller bsviken på, så de inte ska tro att det är dem jag är arg på.
Är ju verkligen inte min mening att andra ska tro jag är arg på dem fast jag inte är det.

DET är även en sak till som medicinen hjälpt mej med.
När jag blivit arg, besviken eller vad som. Så hinner jag liksom reflektera lite ibland, hinna tänka varför jag är arg och vad jag ska göra åt det.
Vilket gör att jag inte gör utfall på två röda.

En sista, det är inte alltid så här. Men det händer, kanske det är mer än normalt.
Har jag en lugn dag, och känner mej ganska "stabil" så är det mycket lättare att hantera.
Men är jag stressad, har mycket i huvudet, aa har en "dampdag" det är då det visar sej mest.