Tabubelagt.

För o trotsa lite, nu pratar vi tabubelagda saker ;)

Varför ska saker vara så, tabubelagda?
Minst en person i varje familj har ju garanterat haft en depression, lätt som djup.
Annan psykisk ohälsa, eller vart med om andra tabubelagda saker som endå är "vanligt".

Varför kan inte bara människor prata om det då?
Hjälpa varandra?

Vet ni att jag inte insåg förräns jag var ca 21-22 att jag hade min första panikattack vid 11-12 års ålder.
Vid 15 års ålder så förstod jag att jag hade ångest.

Vi 17 års ålder fick jag då höra från min kontaktperson på beroendekliniken att det var mina alkoholvanor som framkallade min ångest.
Från någon, minns ej vem. Fick jag höra att bara jag höll mej nykter så skulle därmed ångesten försvinna för det var tack vare alkoholen som jag hade drabbats av ångest. Och alkoholen hade tydligen lett till både depression och social fobi.

Jag slutade så gott som helt med alkoholen, inte en enda grogg på vardagskvällarna.
Tackade nej till SSRI.
Vart gravid och drack inte en droppe.
Men ångesten fanns kvar, likaså attacker stundtals.

Vid 19 års ålder började jag med SSRI, för såg ingen annan utväg.
Ångesten och en sociala fobin höll på o knäcka mej.

21-22 års ålder gjorde jag nytt försök hos ännu en kurator, det var där jag kom underfund med att jag fick ångesten innan jag ens hade smakat alkohol.
Alltså berodde det på något annat.

Det ena ledde till det andra, och utredning.. ADHD.
Nu började jag fatta vad allt kom ifrån.

Ja äter än idag min SSRI, lyckats komma ner i lägsta dos, inte för depressionen då den är borta, men för den sociala fobin..
Då den sakta men säkert smyger sej på om jag missat medicinen ett par dagar.


En sista sak, fram tills för ett år sedan så hade jag nästan gett upp hoppet om att slippa ångesten.
Många samtal hos kuratorn gick åt till just ångesten.
Jag lärde mej att jag nog aldrig kommer bli av med den helt, MEN MAN KAN LÄRA SEJ O HANTERA DEN, MAN KAN FÅ DEN ATT MINSKA, TRO MEJ!!!!

Jag vet, SÅ GE INTE UPP !