Väntan...

Som det känns just nu så kan allt bara sluta på ett sätt.
Men när den dagen är kommen vet man ju inte.

Jag ger verkligen upp snart, nu orkar jag inte vara snäll längre, förstående, finnas där och försöka stötta, försöka hitta på lösningar för allas bästa.

Nu sätter jag snart ner foten o säger nej en gång för alla.
Det fungerar inte längre, o absolut inte just nu i alla fall.

När man inte kan få ärlighet tillbaka så tjänar det ingenting till, tilliten är borta nu.
Helt, för båda...

Jag är rädd, livrädd för vad som ska komma. Vad som ska hända, hur allt ska sluta.
Samtidigt är jag så sjukt förbannad, varför ska jag, sonen och så många andra människor behöva lida för något vi inte skapat ??

Blir knäpp på det här..
Tur är väl jag har min fina familj, min underbara sambo & son.
Helt underbara vänner.

Känns tomt o tyst här hemma, ingen hemma. Hoppas sambon har det kanon!
Och lilleman har väl med det antar jag, han är ju hos mormor :)
Egentid, när hade jag det senast ?
Lääängesedan... Ev skulle en fin vän komma föri senare, och en annan sa att hon kunde ses.
Men, känner mej helt slut. Helt förstörd inombords och i skallen.
Kan varken tänka eller prata klart ibland.

Sjukt trött, men så blir det alltid de dagar jag är barnledig, första dagen går åt till o sova liksom.
Allt i ett.

Nee nu lägger ja ner inlägget, känner mej bara flum..
Ska krypa ner under täcket o mysa till bebisens små små svaga rörelser där inne !

Glöm inte ställa om klockan inatt !